När Veronica med en hårsmån överlevde terrordådet i Stockholm blev det samtidigt en vändpunkt i hennes liv.

Våren 2016 befann sig Veronica Durango, i dag 44 år, på en kortare resa i Spanien. Näst sista dagen åkte hon på en bussutflykt till Valldemossa högt uppe i bergen utanför Palma de Mallorca. På färden nerför de slingriga och smala vägarna med stup på ena sidan började chauffören av oförklarlig anledning att gasa, samtidigt som de fick möte med en annan buss i en kurva.

Med millimetermarginaler undveks en frontalkrock, men bussarna for ändå in i varandra.

För Veronica blev olyckan chockartad och utlöste en stark känsla av maktlöshet. Vad hon inte visste där och då var att den känslan skulle komma att förmörka hennes liv under ett helt år – ända fram till terrordådet i Stockholm.

–     Alla på bussen var uppskärrade och många skrek och grät. Själv blev jag helt paralyserad av rädsla och kunde inte röra mig, jag såg hela livet passera revy, säger Veronica.

Dagen efter skulle hon flyga hem. Redan vid incheckningen upplevde hon att något kändes konstigt i huvudet och känslan trappades upp när hon gick ombord på planet. Så snart det började gasa inför starten drabbades hon av samma paralyserande skräck som dagen innan på bussen. Hon kunde inte röra sig, svetten rann och hjärtat slog som en stånghammare.

– Jag greps av panik och ville gå av planet, men det var ju för sent för det. Jag kände mig helt tom, det var som om själen lämnat kroppen, en helt ny upplevelse för mig. Under flygresan drabbades jag av fyra panikångestattacker, det var helt fruktansvärt, säger Veronica, som efter hemkomsten valde att sjukskriva sig en vecka. Hon mediterade och gick ut i naturen, allt för att återfinna sin inre balans. Men panikattackerna och ångesten fortsatte.

–     Jag som var van vid att alltid ha kontroll och vara den som vägleder andra, befann mig nu i en situation där jag helt tappade kontrollen, säger Veronica sakta. Dessutom har jag under ett decennium arbetat med den andliga och personliga utvecklingen. Men jag hade det viktigaste kvar.

Trodde hon fått en stroke
En morgon kom hon inte ur sängen. Halva kroppen var bortdomnad. Hon var övertygad om att hon drabbats av en stroke och att hon var döende. Men en läkarundersökning på akuten visade på en hjärnutmattning.

Hon förstod att symtomen sannolikt handlade om att hon jobbat för hårt alldeles för länge och att hon inte lyssnat på de signaler som kroppen sände ut. Och mycket av det bottnade i ouppklarade barndomstrauman. Relationen till föräldrarna var ansträngd och i skolan passade hon inte in. Hon var dyslektiker, högkänslig, andlig och mobbad. Veronica utsattes även sexuella övergrepp vid ett flertal tillfällen av män utanför familjen. Men i stället för att prata om det hemma lades locket på. Smärtan kapslades in och Veronica blev en väldigt arg tonåring.

– Jag ville bli sedd och älskad för den jag var, men allt blev ständigt så fel. Jag kände mig identitetslös och oälskad. Jag är adopterad från Serbien och kom till mina svenska föräldrar som baby. Rotlösheten gjorde att jag i 30-årsåldern valde att resa tillbaka till landet där jag föddes, för att söka mina rötter och få svar på varför jag adopterades bort. För mig kändes det livsavgörande, säger Veronica och berättar att hon tog beslutet efter att ha hamnat i en djup livskris. Hon var då nyseparerad, bostadslös och skuldsatt och hade allvarliga funderingar på att ta sitt liv.

Resan till Serbien blev ett uppvaknande och en försoning med det förflutna. Det visade sig att Veronicas mamma blivit gravid utanför äktenskapet. Hon ville behålla sitt barn, men visste inte hur det skulle gå till. Då kom hennes syster Mila, Veronicas biologiska moster, till undsättning. Hon skulle se till att mor och barn fick vara tillsammans. Men när Mila gav sig av för att ordna hjälp blev hon överkörd av en lastbil och dog. Några månader senare lämnades Veronica bort för adoption.

Hon skakar på huvudet, ett snett leende i mungipan.

– Det finns en bisarr ironi i detta. Fyrtiotvå år senare blev jag nästan själv dödad av en lastbil på Drottninggatan i Stockholm. Men om inte Mila omkommit hade mitt liv tagit en helt annan riktning …

Efter resan till Serbien 2008 kände Veronica att hon ville leva sitt liv fullt ut och lära sig att älska sig själv för den hon är. Hon tog tag i sina problem, arbetade hårt och blev skuldfri efter många års spelmissbruk. Och så fortskred livet under tio år ända fram till bussolyckan i Spanien och de svarta månaderna som följde då hon slungades tillbaka in i ett själsligt vakuum.

–     Det märkliga är att terrordådet på något vis löste upp alla traumatiska knutar jag bar på efter olyckan i Spanien. Då hade jag ingen kontroll, jag kunde inte ta mig ur bussen, jag kunde inte styra eller bromsa. Jag kunde bara hoppas att jag skulle överleva. Men på Drottninggatan var det mina egna handlingar som räddade mig, säger hon och tillägger att på något vis är cirkeln sluten.

Något måste allt detta betyda – och det är en av anledningarna till att hon har börjat skriva på en bok.

–   Nu känner jag mig redo att dela min egen historia i mina föreläsningar och workshops. Min önskan är att på så vis kunna bidra med mina erfarenheter och ingredienser till världen. För om vi bara vågar vara de vi är så kommer livet att hjälpa oss och inte stjälpa oss.

Text:Maria Rundgren